nettansegenlilla

I eftermiddags när jag kom hem kände jag mig väldigt opepp och med självförtroendet i botten. Jag hade pratat med chefen på 4 kök och det han hade att säga till mig var något helt annat än det jag väntat. Han sa att kockarna jag arbetade med i söndags var osäkra på om jag skulle klara av arbetet i sommar och att jag inte riktigt "tagit fram foten" (jag trodde det hette "visat framfötterna" men men). "Nehe", svarde jag osäkert "jag som hade tyckt det gick så bra, det var ju tråkigt". Han tillade att han inte riktigt litade på sina medarbetare och ville se hur jag jobbade med egna ögon och frågade om jag ville komma dit igen nästa torsdag och jobba.

Jag kände mig bitter och arg och lite orättvist bedömd. De verkade ju tycka det gick så himla bra i lördags och jag själv kunde inte kommit på något jag kunde gjort annorlunda, jag tog initiativ och lärde mig alla tallrika (vilka är många) som de visade mig utantill. Kanske duger jag helt enkelt inte?

Men nu har jag pratat med mamma. Hon har peppat mig och fått mig att se på det hela med helt andra ögon. Hon menar att jag bara kommit ett steg närmre en anställning och att många i dagens läge inte vågar anställa någon utan att ha granskat dem ordentligt eftersom det finns folk som sjukskriver sig hela tiden och visar en helt annan sida när de väl bivit anställda. Dessutom har de här kockarna jobbat i 15 år på restaurangen och han berättade för mig att han hade fullt förtroende för dem så om det verkligen var så att de inte tyckte jag dög så hade chefen litat på det och inte varit intresserad alls av att träffa mig igen. Och så är det väl såhär att han vill veta hur jag ta kritik och hur pass seriös jag är gällande detta jobbet.

En tanke som också slagait mig är att det kan vara så att han har FÖR höga förväntningar på mig som jag faktiskt inte kan leva upp till och i så fall kommer jag kanske göra honom besviken nästa torsdag. Men kanske är jag så bra som han tror. I vilket fall som hellst ska jag försöka tänka att jag för varje träff är närmre en anställning. Han hade ju faktiskt lika gärna kunnat säga nej direkt.

Nu måste jag sätta mig och försöka koncentrera mig på hemtentan en stund, men det är svårt när man är någon annanstans i tankarna. Steffen vill gärna vara med när jag pluggar.