nettansegenlilla

Att vara kär är nog det konstigaste, mäktigaste, intressantaste, mest skrämmande, roligaste, underbaraste man kan vara med om. Hela ens personlighet testas ut till bristningsgränsen och man känner allt från glädje, förväntan, små sting av svartsjuka och avundsjuka,rädsla, spänning och (jag vet inte om jag vågar säg det...) kåthet. (Upps jag sa det...sorry)
Man känner en enorm längtan att få vara nära, när man väl är nära vill man vara så nära som det bara går. Jag kan ibland känna att jag vill krypa under skinnet på honom och en frustration över att detta inte går.
Förutom att man vill vara nära vill man dessutom hålla någon slags distans. Visa att man klarar sig själv.
Man vill få tillfällen att sakna och gör då det nåt så grymt mycket. Att fokusera på något då är inte lätt.
Man är rädd för man är så sårbar, många vågar inte ens bli kära pga denna enorma sårbarhet. "Tänk om jag blir lämnad i sticket?" "Tänk om jag blir sårad." Men det är värt att ta risken (Hoppas jag!) :)
Kärleken lämnar ingen oberörd.

Det roliga är också att känslan "kär", känns likadan för stora som små. Jag minns min första kärlek, Ola Ljungstedt. Vi gick på mellanstadiet och jag var så himla kär. Jag skrev hans namn ÖVERALLT. Hade en bild i dagboken som jag kunde sitta i timmar och titta på och drömma mig bort.. Han fanns i mina tankar dag som natt. Samma känsla nu som då. Men namnet jag skriver nu är Alexander..