nettansegenlilla

Tänkte jag skulle berätta lite om hur förlossningen och allt gick.. 

Devin föddes två veckor för tidigt och detta pga att jag fick havandeskapsförgiftning och inte nog med det, jag fick den allvarligare varianten HELP. Enda sättet att bli frisk från den är att föda och gör man inte det kan det vara livshotande för både mamman och barnet. 

Jag hade mått dåligt hela helgen innan och på onsdagen när jag var hos barnmorskan hade jag både högt blodtryck och äggvita i urinen och min barnmorska sa åt mig att vara observant på symtom som t.ex. huvudverk och flimmer för ögonen, samt att jag skulle hålla koll på urinet med hjälp av stickor som jag fick hem.

Redan på kvällen blev jag sämre och flimret för ögonen kom. (Som tur var hann Alex göra sitt efterlängtade mini triathlon först :) ) Så vi ringde förlossningen och de sa att vi skulle komma in för kontroll. Så vi lämnade Steffen till brorsan och åkte in. Vi var helt övertygade att vi snart skulle vara hemma igen men icke. De ville ha mig kvar. Sen följde ett par dagar där jag mådde dåligt och de tog en miljon blodprover och testade mitt blodtryck kontinuerligt. 

Så på fredagen beslutade de äntligen att sätta igång mig eftersom mina värden bara blev sämre och sämre. Min livmodertapp var mjuk och mogen och jag var redan öppen 3 cm så de behövde bara sticka hål på fostervatten hinnan. Detta gjorde klockan 15.05. Jag och Alex gick och kollade på tv medan vi väntade på att värkarna skulle sätta igång. Vi behövde inte vänta länge! Redan 16.00-16.30 kom värkarna med bara ett par minuters mellanrum och sen gick allt väldigt fort.

Bebisens hjärtljud gick ner precis i slutet när jag skulle krysta fram honom så de beslutade att sätta in en sugklocka. Fyra minuter och tre krystvärkar senare, klockan 21.19, var han ute! Jag fick honom på mitt bröst och det var en helt magisk känsla! Både Alex och jag grät. Tänk att vi lyckats åstadkomma detta mirakel!

Papporna kan säkert i många fall känna sig otillräckliga och meningslösa i en sån här situation men det är de inte! Jag hade aldrig klarat detta så bra utan Alex. Han gjorde ett fantastiskt jobb där inne. Han var lugn och sansad och stöttade mig på alla sätt och vis. Han fanns där till hundra procent och jag kände mig så lugn och trygg, en eloge till honom!

 

Efter att Devin äntligen var född blev vi kvar rätt många dagar på bb för de ville ha koll på mina värden och mitt blodtryck. Tydligen kan det komma en eftersläng av HELP några dagar efter förlossningen och man kan då få krampanfall som kan vara livshotande. Vi längtade rejält hem de sista dagarna men samtidigt är vi tacksamma att de tog så bra hand om mig. Dessutom fick vi i och med den långa vistelsen väldigt mycket hjälp med amningen vilket varit otroligt skönt.

 

Det här var min förlossningsberättelse. Nu ska jag gå ut till min sovande son i soffan och mysa lite framför tvn. Ha det bra!